Partner till transperson

Hej

Jag är flickvän till en nyutkommen transkille. Även fast jag inte vill något annat än att han ska vara sig själv och så, har jag svårt att låta bli att gråta ibland när jag märker att något har förändrats. Samtidigt som jag känner spänning och längtan tills att han ska börja sin utredning är det ändå en del av den personen jag förälskade mig i som försvinner på nåt sätt. Motstridiga känslor helt enkelt.  Det är som att jag måste gråta en skvätt/sörja för det som förändrats för att kunna ge plats åt de nya. Lukt, hud, röst. Saker som jag älskat, men som jag är helt säker på att jag kommer att älska i fortsättningen med.

Hur kan jag få honom att förstå mig? Jag har försökt förklara när jag blir ledsen men han tolkar det bara som att jag inte stöttar honom, vilket känns som ett slag i magen på mig, eftersom att det enda jag vill är att stötta honom. Det känns som att jag inte kan prata med någon, att alla ska tolka mig som transfobisk, egoistisk eller elak. Snart vågar jag inte heller reagera framför honom. Men det känns också så fel att behöva gömma mina känslor för min partner.

Hej

Det här är stora och viktiga funderingar du har.

Självklart är en partners transition en stor förändring för dig också. Dels så förändras utseendet på någon du tycker om, men även ibland humöret och det kan kännas som att också personligheten förändras en del när personen blir mer trygg i sin identitet och sin kropp. Själva processen kan också vara svår och smärtsam för transpersoner och vi kan må sämre än innan. Allt det här kommer förstås att påverka dynamiken i våra relationer. Det kan ta ett tag innan vi hittar en ny balans.

Det är svårt att vara partner till någon som genomgår en förändring oavsett om hen mår dåligt eller inte. Det går inte att göra så mycket annat än att stå bredvid och finnas där. Peppa när det behövs, hålla handen när det behövs. Det är lätt att känna sig exkluderad och åsidosatt.

Många transpersoner blir väldigt självfokuserande och egoistiska under transitionen. Det är en naturlig del av processen att lära känna sig själv, ta reda på vad en vill och vem en är. För att inte tala om allt jobb med hur vi styr hur andra uppfattar oss. Till det behövs en hel del självreflektion. Men det kan vara väldigt påfrestande för dem som står i närheten och det är lätt att glömma bort att de också är människor med egna liv och känslor. När vi fokuserar för mycket på oss själva kan vi bli blinda för dem som står oss närmast. Och relationer måste bestå av utbyte. Vi har olika behov vid olika perioder i livet, men helt enkelriktade relationer är sällan hållbara.

Så, självklart har du helt rätt till dina känslor, både de positiva och de negativa. Om du har ett behov att sörja förlorade ögonblick, känslan av din partner hud innan hormonbehandlingen, hans bröst i din hand, känslan att vara ett samkönat par, eller vad det nu kan vara, så är det helt legitimt. Det är ok att sörja, till och med hälsosamt. Det går alldeles utmärkt att sörja och glädjas på samma gång, även om det kan kännas konstigt. Din sorg för det ena behöver inte förminska din glädje för det andra.

Jag skulle rekommendera att du pratar med din partner om det här någon gång när ni båda är på ett relativt ”neutralt” humör. Att ta upp det just när du blir ledsen kan kännas mest naturligt, men risken för missförstånd är större, samma sak när han är ledsen förstås, men också när han är extra glad och pepp. Just då behöver han antagligen ditt stöd som mest.

Försök att förklara för honom att du är både glad och ledsen på samma gång. Berätta varför du är ledsen och vad du kommer att sakna mest. Förklara att det inte påverkar hur glad du är för han skull, att du är förväntansfull och stöttar honom 100%. Undvik ordet ”men”. Vi tenderar att helt glömma det som kom innan så fort vi hör det ordet. Det som du måste komma ihåg är att han antagligen möter mer sorg över vad som försvinner än glädje över vad som kommer. De flesta i hans omgivning känner antagligen som du. Det gör att han kan vara extra känslig. Samtidigt handlar det om tillit. Han måste bestämma om han tror på dig eller inte. Försök att visa att du finns där, inte bara säga det. Hitta peppiga sidor på internet och dela med honom. Fråga om han vill ha sällskap till läkaren, om det är några du ska prata med så att han slipper. Försök att ta så mycket av striden och bördan som du orkar.

Du ska självklart inte behöva dölja dina känslor för din partner, samtidigt kanske det inte är han som kan stötta dig i det här. Det är inte alltid vi kan finnas där, hur mycket vi än vill, ens med personer vi älskar. Om han inte orkar dela din sorg så är det något som du behöver respektera, precis som han behöver respektera när du inte orka eller kan dela hans glädje eller sorg. Ge varandra det utrymme ni behöver för att kunna växa i det här. Dela det ni kan och hitta andra att dela det ni inte kan dela med varandra. Lägg inte över era känslor på varandra. Dela gärna, men begär inte att den andra ska bära allt.

Försök att hitta någon som du kan prata med. Finns det en kurator, psykolog, vän, skolsyster, chef, präst eller annat som du känner har tillräckligt mycket transkompetens för att kunna lyssna? Känner du några andra transpersoner eller partners till transpersoner som kan finnas där för er? Ni är definitivt inte ensamma i det här och det är inget konstigt i det ni känner. Försök att kommunicera med varandra, både genom ord och handlingar.

Våra liv är i ständig förändring. Det är bra att kunna sörja det som vi lämnar bakom och glädjas åt det som kommer, oavsett vilka vi är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s